Tjej, snart 29 räddad!
Jag var bjuden på 30 års kalas i lördags. En fest som visserligen skulle bli rolig att gå på men också en fest med bara släkt i princip. En skrämmande fest för jag kände INGEN förutom födelsedagsbarnet. Så den första timman tillbringade jag klistrad mot en vägg, talandes med kalasbarnet som blev sminkat. Socialt, BRA P!
.
Herregud! Sen NÄR blev jag rädd att prata med människor jag inte känner?! Så var det i alla fall. Vilsen och ensammen (spär på lite extra nu för det var inte SÅ illa!)
.
Gäster kom och det blev middagsdags. Vid bordet satt en man som jag senare på kvällen kom väldigt bra överens med, redan vid middagen faktiskt.
En man som är 12 år äldre än jag men som var exakt som jag! Ett slags klick kan man säga. Sådana människor ska man ta vara på. De kommer inte ofta i ens väg. Jag skrattade så jag grät och var tvungen att lämna bordet. Undrar vad släkten tänkte...
.
Vad jag vill komma till är, att han gav mig ett bevis på att man som "vuxen" inte behöver vara på ett visst sätt.
Jag har alltid varit lite rädd att hamna i "vuxnas" sällskap för jag känner att jag inte har så mycket att tillföra samtalsmässigt. Han var som jag, jag var som honom. Nu kan jag bli vuxen på riktigt utan att vara rädd.
Jag ska alltid vara den jag är!
.
Jag känner hopp inför framtiden!
Tack M! Vårt möte är ej att underskatta.
Kommentarer
Trackback
