Att inte orka
Skulle hinna ifatt bussen.
Så jag började springa, med min bok i handen. Och det var uppförsbacke. Och jag sprang.
Ok, jag hann med bussen men fick låtsas andas normalt innan jag gick på för man kunde lätt tro att jag var döende.
Såg den komma längre ner i backen och insåg att en lunkande takt inte skulle få min söta bak på ett säte utan snarare få sig en långpromenad som straff.
Så jag började springa, med min bok i handen. Och det var uppförsbacke. Och jag sprang.
Jag hann inte många meter innan jag trodde att jag skulle DÖ av utmattning. Blodet strömmade från alla mina vener och ådror till min hals och gav mig en påminnande smak om min kondition. EJ BEFINTLIG!
Ok, jag hann med bussen men fick låtsas andas normalt innan jag gick på för man kunde lätt tro att jag var döende.
Dags att börja utnyttja gymkortet igen kanske?!
Kommentarer
Trackback
